En föregångsman i klimatforskningen

"Bland mina gyllene barndomsminnen blänka ock de härliga vintrarna, då man vadade i snö upp till armarna, eller sprang omkring högt opp på skaren och byggde sig ishyddor som stodo kvar osmälta ända till påsk. Och sen kom med ens den ljumma våren, med mustig grönska och strida bäckar, i vilka man länge och väl fick driva sitt spel med flarnbåtar och vatthjul. På sin behöriga tid följde den stadiga och varma sommaren, lagom växlande mellan regn och solbad och ur dess oljiga luftkrets inandades man idel livlighet och hälsa. Sen den tiden har konst och odling, onaturligt driven av den allmänna epidemien vinningssoten, skämt bort årstiderna i de mellersta regionerna av vårt kära Sverige. Man har bränt upp skog och mark, man har tappat ut träsk och småsjöar, man har gjort allt vad man kunnat att uttorka den fuktighet i största hast, som förr gav den bestämda karaktären åt luftens temperatur. Nu är vår atmosfär ur jämvikt, och innan den hinner på något sätt återställas har man att kämpa med en oregelbunden väderlek. Vintern är ömsom en vidrig fortsättning av den dimmiga hösten, ömsom en falsk härmning av våren i sin nakna smutsighet. Våren är vinterns gengångare, och spökar ändlöst med frost och snö, och dess förra behaglighet kommer blott stundom fram i en lömsk värma. Sommaren är ömsom afrikansk, såsom sist, eller sträv och bitter. Alla årstiderna röja brist på den närande fuktigheten, när man avräknar några hastiga och snart övergående utbrott. Lantmannen rubbas oupphörligt i sina planer, förrättningar och förhoppningar av den regellöshet i naturen som är hans eget verk, och så hämnas den hulda modern de giriga ingrepp man gjort i hennes ordning. Välmågan är för ingen del större nu, än då man nöjde sig med mindre vidsträckta sädesfält, men besvären och ängslan för dagligt bröd hava tilltagit, även där yppigheten ej är större än förut. Vad allt detta i framtiden skall bära för frukter, får framtiden själv avgöra. Tillsvidare tyckes den gamla satsen bekräfta sig, att snålheten bedrar sig själv."

(Adolf Törneros i brev till Melcher Falkenberg 1827-01-15 - Adolf Törneros' brev. Ny reviderad, utökad och illustrerad upplaga. II, Stockholm: Bonnier 1925, s 8-9)